JULEN VAR HÄR, MEN INTE SNÖN

Dec 25, 2015 @ 11:45

(var sämst på att använda kameran igår, men här kommer tre pics från min snapchat-history. -> llisahedman för er som vill följa!)

Nu är julen över. På ett sätt är det skönt, på ett sätt känns det förjävligt. Har den ens inträffat? Mitt liv har senaste halvåret varit kaos. Kaos behöver nödvändigtvis inte betyda ”skit”, förstår ni. Nej, det har varit kaos på så sätt att jag gjort slut med mitt ex, sålt mitt hus, festat like there's no tomorrow två-tre dagar i veckan, varit helt galen, krossat hjärtan, flyttat ur mitt hus samtidigt som jag tagit körkort på cirka två veckor, flyttat hem till mamma i en och en halv vecka och sedan flyttat till Malmö. Jag har inte haft tid att stanna upp och tänka, inte haft tid att reflektera. Inte haft tid att njuta eller ta in saker. ”Fortsätt framåt eller dö”, har jag tänkt så många gånger. Men nu är det dags att börja landa; i mitt nya liv, i min nya stad och allt vad det innebär.

Men som ni vet, julen har faktiskt inträffat. På julaftonsmorgonen ses vi alltid elva-tolv stycken för julfrukost, med pappas sida av släkten. Min faster är en riktig hejare på mina allergier, så himla härligt! Kokat gröt, bakat bröd, saffransskorpor och hela kittet – gluten- och laktosfritt. Och sedan tårta. Alltså, jag är en sådan sucker för tårta och bakelser. Älskar det. Hela sällskapet gjorde narr av mig när jag tog bit två, som var precis lika gigantisk som bit ett. Men hallå, hur ofta finns det tårta som passar mig?! Måste. Äta. Mer.

Eftermiddagen/kvällen spenderades hos mamma och Micke, med släkt. Vi var tretton hungriga själar och jag åt ihjäl mig på både pepparlax och choklad. Och en hel del vin, dårå. Undrar helt seriöst om jag lider av ”svarta hålet”-sjukan, för det finns inget stopp. Kan knappt bli mätt, än mindre bli illamående pga mättnad som alla pratar om (vilka fan är ni att klaga liksom, skapligt avundsjuk). Hade känt mig hängig hela dagen, tog tillslut tempen som visade 38,5. ”Min vanliga tur”, tänkte jag och letade på mitt vinglas för en suck och lite påfyllning.

Under kvällen mötte jag upp P. Vi knatade några kilometer och pratade om livet, förbannade oss över blåsten och skrattade. Vi har som tradition att gå till kyrkan på midnattsmässa varje år. Det är faktiskt nionde året nu. Mellan promenaden och kyrkan, hann vi med några koppar kaffe, snapchat och en hel del praliner. Men, åter till kyrkan → Jag är inte troende, men det känns ändå så förbannat skönt att ”bli förlåten för sina synder”. För, vem fan bär inte på synder? Vem bär inte på ångest för saker vi gjort eller sagt, stora som små? Det är som att en sten eller två faller av ens axlar. Och det är väl fint? Det behöver vi väl? Det är väl ett bra avslut på detta år och en bra början på det nya? Eller hur? Precis.

Och såklart, tack för alla fina julklappar! :*

Comments (0)
OPTIONS