Smäll och smäll, men jag är f r u k t a n s v ä r t trött idag. Ni som känner mig, följer mig på instagram eller har mig som vän på facebook vet väl redan anledningen - men vi kan ta det i lite längre fattning här. I förrgår fick jag ett samtal där de undrade om jag var intresserad av en finanstjänst. Vi samtalade lite då jag har en annan sak på gång, men kom sedan fram till att vi skulle ses på en intervju igår kl09. Det är fem minuters resväg med bil, men för att vara i god tid och för att inget skulle gå snett - slog jag numret till taxi redan 08:20. Och det var väl ungefär här problematiken drog igång. Det var upptaget. Och upptaget. Och upptaget. Jag ringde ett annat bolag, och där var det samma visa. Ringde, ringde och ringde. Prova ett tredje bolag, där jag åtminstone fick ett svar - men sedan "tyvärr kan vi inte leverera en bil till den adressen". Förbannad, frustrerad och panikslagen förbannade jag "hur fan i helvete det inte kan gå att få en taxijävel på fyra olika jävla bolag!" till min man, som sedan kirrade en bil åt mig. Jag angav adressen till chauffören och vi började rulla. Vi anländer till området, och där börjar nästa problem. Vi hittar nämligen inte rätt. Vi snurrar, förbannar, kollar karta, dubbelkollar adressen trehundraelva gånger och där och då kände jag hur uppgivenheten väller över mig. "VARFÖR KAN INGENTING NÅGONSIN EVER IN MY FAKKIN LIFE GÅ LITE SMIDIGT???" tänkte min hjärna, lagomt peppig inför intervjun. Det hela slutade med att jag sa åt chauffören att släppa av mig, och sedan ropade jag efter en kvinna som kunde visa mig rätt. Två minuter sent kommer jag halvt flåsande och halvt panikslagen in i receptionen och.... fick en fin känsla i kroppen på sekunden. 

Intervjun påbörjades och avslutades. Vi tackade artigt och "hejdå":ade, och jag klev utanför dörrarna med glada steg. Ni vet, när man träffar någon där personkemin känns helt rätt på en gång? Så kändes det. Klick, skratt, seriositet. Så, med energiska steg rörde jag mig mot busshållplatsen - och inser då att det inte skulle gå någon buss på en sisådär fem timmar. JAHAPP. Så, jag och mina klackar tog en promenad på några kilometer och när jag i princip bara hunnit innanför dörren, ringer dem och säger att de jättegärna ser att jag börjar jobba med dem. På torsdag. Snabba puckar! I och med det behövde anställningsavtal skrivas, så ett nytt möte bokades in på eftermiddagen. Istället för att krångla med buss (alltså... jag skulle säkert gå på fel buss och hamna utanför stan eller liknande) så tänkte jag att en till promenad på någon kilometer skulle passa sig. Det var storm, halvvägs dit började det regna, GPS:en funkade inte, jag blev osams med Fredrik och batteriet i telefonen var i princip slut. Men jag krigade mig fram och kladdade dit en kråka. 

Idag känns det som lugnet efter stormen. Eller snarare, som att jag BEHÖVER lugnet efter stormen. 

Comments (0)
OPTIONS