Med risk för att vara extremt klyschig, men försvinner inte dagarna lite för fort? Jag kan inte låta bli att tänka på vad jag gör med mitt liv. Får lite ångest. Slösar jag bort det? Vad vill jag egentligen? Ni vet, när hjärnan går på högvarv och det inte är någon som fångar dig. Tar ner dig på jorden. Ger dig lovord och prick allt du behöver för att du ska känna → du är på rätt plats. Geografisk plats är i detta läge irrelevant, för att vara extra tydlig.

Men hursom! Under gårdagen knatade jag och F till ett nytt gym (tredje i ordningen), som var fint och fräscht. ”Tyvärr” är resultatet av det → översvämmat med hurtiga, muskulösa, taniga och halvfeta personer. Skämt och sido, vi kom precis i rusningstid och jag hade fått lite högre feber – så jag valde att skippa träningen och istället inspektera maskiner och redskap till ett senare tillfälle.

Idag vaknade vi upp till regn och blåst. För att återigen vara klyschig; vad är det för väder?! Jag kan inte påstå att det är speciellt uppiggande. Något som däremot är rätt mysigt, är att när jag rullat ur sängen – efter att ha blivit väckt av lite pussar och ”hallå, kom upp” – de senaste dagarna, så har både kaffet och äggen varit kokta. Min lille gosgubbe. Vi börjar nästan varje morgon runt sexsnåret framför Nyhetsmorgon, med kaffe och ägg! På grund av vädret, min lokalkännedom (hehehehehe) och att jag helst ville se ut som en människa när jag anlände – tog jag taxi till... vad vi kan kalla ”ett möte”, och sedan orienterade jag mig till fots på hemvägen. Snart ska jag nog kunna röra mig rutinerat!

Brände av ett ordentligt axelpass under eftermiddagen. Det tog till halvtid innan ”jag vill gå hem”-känslan avlägsnade sig, sedan kom trycket och uppmuntrade mig. Kändes fint, såg fint ut med faktiskt. Pumpiga!

Nu har jag ett bakverk i ugnen, som inte riktigt vill som jag (jäs för i helvete degjävel) – men skam den som ger sig!

Comments (0)
OPTIONS