(från i somras)

Snart kickar vi igång ett nytt och fräscht år. Jag tänkte börja med en rivstart tränings- och kroppsmässigt. Under perioden 2/1-31/1 har jag som mål att tappa tre kilo, för att ligga på den vikt som jag själv anser är min idealvikt. Jag har också som mål att känna att kroppen är stark och på hugget, och kommer därför gå på kostschema, träningsupplägg och boosta med lite extra vitaminer. Det är inget avancerat eller extremt, utan egentligen handlar det mest om att inte stoppa onödigheter i munnen och kasta in lite cardio. Jag kommer i slutet av veckorna att summera såväl träningspass som viktförändring. Eventuellt också dela med mig av en del kost. Jag är rejält peppad nu, efter att ha varit borta från gymmet sedan två dagar innan jag lämnade Malmö. 

Comments (2)
kateHur många kcal/dag ligger du på då nu när du vill minska i vikt?2016-01-05 17:04
Lisa HedmanOm jag vill minska brukar jag ligga på ca 1400-1500kcal/dag. Enligt mitt tycke är det inte bra att ligga för lågt, oftast orkar man hålla det under några dagar och sedan kommer bakslaget. Ät mycket, men rätt =) 2016-01-11 11:11

(var sämst på att använda kameran igår, men här kommer tre pics från min snapchat-history. -> llisahedman för er som vill följa!)

Nu är julen över. På ett sätt är det skönt, på ett sätt känns det förjävligt. Har den ens inträffat? Mitt liv har senaste halvåret varit kaos. Kaos behöver nödvändigtvis inte betyda ”skit”, förstår ni. Nej, det har varit kaos på så sätt att jag gjort slut med mitt ex, sålt mitt hus, festat like there's no tomorrow två-tre dagar i veckan, varit helt galen, krossat hjärtan, flyttat ur mitt hus samtidigt som jag tagit körkort på cirka två veckor, flyttat hem till mamma i en och en halv vecka och sedan flyttat till Malmö. Jag har inte haft tid att stanna upp och tänka, inte haft tid att reflektera. Inte haft tid att njuta eller ta in saker. ”Fortsätt framåt eller dö”, har jag tänkt så många gånger. Men nu är det dags att börja landa; i mitt nya liv, i min nya stad och allt vad det innebär.

Men som ni vet, julen har faktiskt inträffat. På julaftonsmorgonen ses vi alltid elva-tolv stycken för julfrukost, med pappas sida av släkten. Min faster är en riktig hejare på mina allergier, så himla härligt! Kokat gröt, bakat bröd, saffransskorpor och hela kittet – gluten- och laktosfritt. Och sedan tårta. Alltså, jag är en sådan sucker för tårta och bakelser. Älskar det. Hela sällskapet gjorde narr av mig när jag tog bit två, som var precis lika gigantisk som bit ett. Men hallå, hur ofta finns det tårta som passar mig?! Måste. Äta. Mer.

Eftermiddagen/kvällen spenderades hos mamma och Micke, med släkt. Vi var tretton hungriga själar och jag åt ihjäl mig på både pepparlax och choklad. Och en hel del vin, dårå. Undrar helt seriöst om jag lider av ”svarta hålet”-sjukan, för det finns inget stopp. Kan knappt bli mätt, än mindre bli illamående pga mättnad som alla pratar om (vilka fan är ni att klaga liksom, skapligt avundsjuk). Hade känt mig hängig hela dagen, tog tillslut tempen som visade 38,5. ”Min vanliga tur”, tänkte jag och letade på mitt vinglas för en suck och lite påfyllning.

Under kvällen mötte jag upp P. Vi knatade några kilometer och pratade om livet, förbannade oss över blåsten och skrattade. Vi har som tradition att gå till kyrkan på midnattsmässa varje år. Det är faktiskt nionde året nu. Mellan promenaden och kyrkan, hann vi med några koppar kaffe, snapchat och en hel del praliner. Men, åter till kyrkan → Jag är inte troende, men det känns ändå så förbannat skönt att ”bli förlåten för sina synder”. För, vem fan bär inte på synder? Vem bär inte på ångest för saker vi gjort eller sagt, stora som små? Det är som att en sten eller två faller av ens axlar. Och det är väl fint? Det behöver vi väl? Det är väl ett bra avslut på detta år och en bra början på det nya? Eller hur? Precis.

Och såklart, tack för alla fina julklappar! :*

Comments (0)

The monsters running wild inside of me, I'm faded. 

I Malmö ser vi inte stjärnorna på grund av stadens ljus. Det är bara en ensam och ängslig måne. I Gästrikland har månen sällskap av miljoner glittrande, glimmande prickar. Och det är så fint. Jag satte mig sent igår, och såg upp mot himlen. Jag bara satt där. Med en och samma låt på repeat. I två timmar. Tiden försvann, fick en chock när jag insåg det. Insåg också att jag inte kunde minnas vad jag ägnat mina tankar åt. Hade jag ens grubblat? Så konstigt. Men fint. Och underbart. Vi uppskattar inte självklara ting förrän de inte längre är just det - självklara.

Comments (0)

Det finaste man kan ge en annan individ är tid, tålamod och tillit. Det har jag alltid gett mina djur, och på grund av det har vi de finaste relationerna i världen. Vi känner varandra innan och utan. Ord behövs inte för att kommunicera, tillit och tid däremot – det är grunden. För allt. För alla relationer. Både med människor och med djur. Jonathan har jag haft sedan han föddes, den 21a september 2005. Det räckte med en blick ner i höet, där det låg fem små kattungar, och jag visste direkt att den där tjocka bollen - som uppenbarligen hade snott största delen av näringen från de andra - var menad för mig. Femtio procent birma, femtio procent bondkatt. Som bekant öppnar inte kattbebisar sina små ögon direkt, men när den dagen kom – och min lurvboll tittade upp på mig med klarblåa och oproportionerligt stora ögon, då dog jag en smula inombords. Det går inte att räkna så långt, som antalet gånger jag sagt ”jag älskar dig” till den här individen. Och alltså.. Jag älskar honom hutlöst. Förstår inte själv hur det kan vara möjligt att älska någon så mycket. Och jag burrar förjämnan ner huvudet antingen i den där mjuka magen, eller i hans nacke, och säger ”Jag älskar dig. Jag älskar dig. JAG ÄLSKAR DIG!!”, alltid tre gånger. Jag kan inte få ur mig känslan om jag bara säger det en eller två gånger.

Livrädd som han är, för allt och alla – vågade han sig inte hem igår pga vi hade främmande. Min mamma och Micke har ropat efter honom i tolv timmar idag, men nej. Ingen Jonathan. När jag kom hem från stallet och insåg detta, snörade jag åter på mig skorna och gick ut i mörkret. I kolsvart skog. Vi har vårt hemliga ställe, och jag behövde bara ropa en gång – sedan hör jag hans lilla röst långt därinne. Och han pratar och pratar och svarar och svarar, på allt jag säger. Så möts vi. Hans kalla päls och rakt upp i min famn. Hundra pussar och min jacka är full av leriga kattassar. Sedan stannar vi och kramas varannan meter. Han stoppar mig genom att ställa sig på mina skor. Reser sig mot mig. Och fyfan vad jag älskar honom. Jag är så evigt tacksam för att han aldrig har låtit mig vara. För att han suttit utanför duschen och kollat medan jag duschat. För att jag inte ens fått kissa ifred, för då ska denna lilla boll sitta i knäet. För alla ångestfyllda nätter han lagt sig på mitt bröst, med tassarna runt halsen och nosen i örat – och sedan snarkat och gett mig det finaste lugn man kan få. Och det är prick det som är det finaste vi kan ge varandra. Ömsesidig och gränslös kärlek, trygghet, tillit. Ingen tvekan och ingen oro. Så välj med omsorg vilka relationer som är värda att satsa på, och G Ö R det sedan.

Comments (2)
Caroline HSå oerhört fint!2015-12-20 20:56
Lisa HedmanBåde djur och relationer är ju så himla fint att man blir känslosam, hihi!2015-12-23 15:30
0 av 1
OPTIONS