"Var i helvete ska jag gå nu?", tänkte jag när jag klev utanför porten. "Fan, varför memorerade jag inte det i tisdags?!", fortsätte mitt bittra norrlandshuvud. Valde att gå över vägen och fortsätta längs gatan. Efter cirka femtio meter kände jag igen det lilla huset, som var det enda jag la märke till sist. Så, jag var med andra ord på rätt väg. Valsade över gator som var översvämmade av bilar, mopeder, cyklar och bussar. Fan vad folk cyklar i denna stad. De står till och med i bilköer. Vid rödljus. Det upplever man inte i norrland. I norrland cyklar vi kors och tvärs och struntar i alla regler. Sedan drar vi finger till dem som klagar och fortsätter vår väg. Efter några minuter befann jag mig på Hemköp, till en början ångestfylld och yr. Illamående. För en tid sedan skulle jag vid en sådan situation ha vänt på klacken, och illa kvickt rört mig tillbaka till tryggheten – men "NEJ!", tänkte jag. För fasen. "Stå ut så länge du kan!", och det gjorde jag. Ångesten avtog och kvar stod jag som en vinnare. Känslan när det inträffar, den är så underbar. Tacksamheten är överväldigande.

Jag plockade mina... Eller låt oss vara ärliga, jag irriade omkrig cirka trettio varv i butiken och frågade fyra stycken i personalen var jag kunde finna diverse varor. Gladlynt rörde jag mig sedan mot kassorna, där nästa ångestepisod skulle uppstå. Med alla varor upplagda på bandet, ser jag att personerna före mig i kön har tre-fyra varor och betalar kontant. "VAD I HELVETE HAR DU GJORT NURÅ", tänkte min hjärna och ville lägga sig på golvet gråta. Precis som den där fyraåringen tio meter framför gjorde. Jag fnissade lite medlidande åt pappan som förgäves försökte lugna honom. Min längtan efter egna barn försköts där och då en bit. Fytusan alltså. Så maktlös. När det var min tur i kassan stod jag spänd som en gitarrsträng och funderade över om det här var en snabbkassa där du endast får handla ett visst antal varor. Jag har aldrig spänt min rumpa så himla hårt under så lång tid, till jag insåg att det var okej. Jag hade inte gjort bort mig. Det var ingen snabbkassa. Jag fick betala med kort. Jag förbannar mina katastroftankar.

 

Comments (0)

Sippar dagens tredje kopp kaffe. Det går fortfarande inte smärtfritt att få fram koppjäveln, men idag har jag förskonats både _hjärnblödning och panikattack i förskott_ pga tankar som "den kommer sprängas!!". Små framsteg är också framsteg. Gårdagen var inte den mest händelserika i livet, min människa var frånvarande från morgon till sen kväll – och när jag funderade på att gå ut slog det mig; åt vilket håll går jag ens? Var ska jag? Varför är himlen blå?

Istället försökte (det gick sådär) jag tänka på var jag ska göra av alla kläder. I och med att mina tidigare boenden har bestått av kåkar (förutom några korta vistelser i lgh's men knappt att de kan räknas) har platsbrist aldrig varit ett problem. Ser det inte som ett problem nu heller, det finns lösningar till allt och utmaningar är _oftast inte_ fel. Drog av en suck efter ett tag, la mig på soffan och kollade på tv genom grannens fönster. Jag gjorde alltså det som är min absolut störst fasa. Det som varit anledningen till att jag slopat lägenheter illa kvickt. Kollade in i någon annans boende. Hörni, det får man INTE göra.

Comments (0)

När jag sätter fötterna utanför porten mot innergården, slås jag av Pelle Svanslös-tankar. Och det gillar vi ju.

Comments (0)

Nu är jag här. I mitt nya hem. I en ny stad. Har efter en miljon "gör man såhär"-frågor lyckats göra en kopp kaffe. Allt är så nytt att en så simpel sak inte känns självklar. Jag är van att göra kaffe i en kokare med filter – inte stoppa ner en kapsel och efter tjugo sekunders morrande så står den en kopp där. Men det känns fint. Känns SÅ (!) HIMLA (!) FINT (!) att äntligen få vara med Fredrik igen. De här tre veckorna har känts evighetslånga.

Resan hit under gårdagen gick väldigt smidigt. Mycket, mycket bättre än jag föreställt mig. Jag och Micke delade på körningen, vilket blir cirka 40mil var. Vi åkte i hans skåpbil + släp, jag har aldrig kört den bilen och heller aldrig med släp – men det gick klanderfritt. Vi stannade för fikapauser, kisspauser, rökpauser, lunchpaus, bensträckare och chokladköp. Vi körde fel och pratade om allt mellan himmel och jord. Skrattade och sjöng. När vi väl nådde Malmö och enligt GPS:n skulle ha 2min kvar – då började den även säga åt oss att svänga höger ÖVERALLT. Så när vi hade åkt fyra varv i en fyrkant bestämde vi oss för att strunta i dessa "goda råd" och svänga vänster istället – och då hittade vi genast rätt. Och den känslan. Att ha hittat fram, att få se den person man vill dela livet med (som dessutom är en sån jävla babe/asläcker/skitsnygg) – den är.. Den är så mycket!

Så, nu lever jag återigen i ett flyttkaos och i kartonger – men den här gången ska de packas upp istället för att packas ned. Den här gången är det början på något nytt och något underbart. Jag vaknade upp med noll ångest imorse. Var i princip bombsäker på att jag skulle ha det, faktiskt. Inte för att jag ångrat mig, mer "åh herregud"-ångest. "NU BOR JAG HÄR. SHIT!", typ. Men nej. Jag kände bara att få somna med benen över honom, hans armar runt mig och sedan få en rad pussar innan han lämnade mig för jobbet – det känns helt rätt. HELT RÄTT.   

Comments (1)
LinaSå glad för din skull finis. Hur gör du med Ramona? ♡2015-11-25 13:35
0 av 1
OPTIONS