Feberfrossa och dundrande huvudvärk, rosslig hals och oändlig trötthet. Kan inte bestämma om detta är precis vad jag behöver, eller raka motsatsen. Det är förövrigt inget ovanligt – det här med att ta beslut har inte varit min starkaste sida på senaste. Som ni vet. Jag kokar över. Trots att jag känner mig som den mest känslokalla människan i hela världen, kokar jag över. Kokar över av känslor och tankar. Att ha ett oskrivet ark kan låta lockande. Och det har alltid lockat mig. Frestelsen tog mig hit, till det oskrivna arket med oändliga möjligheter – och jag har aldrig känt mig så liten. Så. Himla. Liten. Varje dag ska beslut tas. Stora och små. Långsiktiga och kortsiktiga. Herregud.

Jag måste komma ihåg att stanna upp och begrunda mina misslyckanden. En av mina starka egenskaper är att sopa saker under mattan. Jag är bra på att gå vidare. Bra på att börja om. Bra på att ignorera. Bra på att stänga av och stänga ute. Vad lär man sig av det? Inget. Absolut ingenting. Så medan höstsolens strålar värmer, medan de lyser på färgglada - men halvdöda - blad, måste jag ta tag i det som är halvdött i mig. Låta mina egna strålar lysa på mina egna blad - till de är redo att falla av, på riktigt och för gott. 
 

Comments (0)

Finns det någon annan veckodag än söndag? Det är alltid söndag. Söndag. Söndag. Jag är inte redo för måndag.

Jag ligger i sängen och lyssnar på alldeles för hög musik. Funderar på livet och mig själv. Vem fan är jag? Söndag. Vilken jävla ångestdag. Den senaste tiden har det infunnit sig nya bekantskaper i mitt liv, och det är på pricken precis _här_ jag är tvungen att välja. Att ta beslut. Min sämsta sida. Tänker tillbaka på fredagen. En väg mitt i skogen, utan belysning. Bara stjärnor och en fin människa. Efter någon kilometer uppdagades en bro där en fors tydligt tillkännagav sig med sitt sorl. Jag letade efter satelliter på himlen, som förr. När jag var barn. Hade kunnat stå där i evigheter. Andas sen höstkväll i kolmörker. Det fanns bänkar i närheten - i skogen, i mörkret - där jag fick luta mig tillbaka. Prata om livet. Om mörker och lycka. Med armar runtom mig, i en famn som ställer djupa frågor och ger fina svar. Mitt i allt finns en lättsamhet, med leenden och en känsla av lekfullhet och busighet. Allt avslutas med en tävling där ingen erkänner sig som förlorare, och jag drar täcket över huvudet med längtan till morgondagen. Så utmattad att jag knappt var förmögen att röra mig, gick hjärnan på högvarv och höll mig vaken största delen av natten..

Comments (0)

 

 

Comments (0)
0 av 2
OPTIONS